Från vettet Fröken A

Tre år senare, tre år äldre, lika urbota korkad. Kan konstatera att jag efter tre år fulla av nya erfarenheter inte lärt mig ett enda dugg om mig själv. 

Nu sitter jag alltså här igen, i en plåtburk på hjul, utan AC och med avkommor som slåss. Det enda som förändrats är vädret. Istället för den forna svetten som rann i pannan när tälthelvetet skulle upp, dryper håret av danskt pissigt spöregn medan tältet blåser bort i stormen. Herr A sitter i regnrock i solstolen vid poolen medan avkommorna oavbrutet och för evigt plaskar utan någon avsikt att kliva upp och umgås i spöregnet. 

Allt som kan jäklas, det jäklas. Precis som sist, inget har förändrats.

Istället för fasadbelysningen på garaget var det i år husvagnsbackspeglarna på bilen som blåste av innan vi kommit ut på motorvägen. Handhavandefel eller dålig konstruktion låter vi vara osagt...men alldeles  troligast det förstnämnda.

Växellådan på bilen har kraschat (ja eller den krånglar men just kraschandet gör historien bättre). Även här råder viss tveksamhet om om det beror på handhavandefel eller dålig konstruktion....men säkert det förstnämnda.

Låset på plåtlådan har lagt av och nyckeln har blivit böjd. Handhavandefel eller dålig konstruktion låter vi vara osagt...men alldeles  troligast det förstnämnda.

Vi lämnar regnet, allt är blött, allt är lerigt, en tripp på Autobahn..med Husvagn!!

Det går sakta, fem timmar blir till åtta och nio. Avkommorna gråter.

Nästa sommar när jag bokar semester...rädda mig från mig själv!

Funkar det Fröken A?

Det uppstod ett fel i ett Lotus Notes-program.

Data om felet samlas in för felanalys av företagets supportavdelning.

Datainsamling slutfördes.

 

När jobbmailen slutar funka..

Jag läste ett fantastiskt inlägg om skrivet av en mycket frustrerad ung man som gått in i väggen på Lotus Notes. Själv vet jag inte om det är själva Lotus Notes jag hatar eller om det är Notessupporten som rycker in när Notes kraschar som jag avskyr mest.

I mitt jobb mailar jag. Jag mailar åtta arbetstimmar om dagen, de dagar jag arbetar åtta timmar, annars mailar jag mer eller mindre beroende på om jag jobbar mer eller mindre. Ibland fikar jag också, ibland sitter jag i möte, ofta pratar jag i telefon angående något som jag troligtvis fått ett mail om redan före samtalet, ibland gör jag overviews åt tyska chefer och ibland försöker jag hinna med lite ”övrigt” som ingår i min egenpåhittade arbetsbeskrivning. MEN för enkelhetens skull och för att korta ner detta inlägg…. i huvudsak mailar jag på jobbet.

Det är inte så att jag sitter hela dagarna och skriver mail eller läser mail, men grunden för mina arbetsuppgifter finns i de flesta fall i min Inbox eller i någon av alla mina fina foldrar under Inboxen.

Det kan vara en kund som vill ha hjälp med en marknadsföringskampanj och som skickar layouter eller vill ha råd. Det kan vara en kund som vill ha hjälp med produkter, det kan vara en kund som ska delta i någon utställning och som behöver hjälp med detta, det kan vara en tysk chef som vill ha hjälp med en overview över någon till synes oviktigt.

Allt detta och mycket mer kommer till mig i form av mail och jag svarar i de flesta fall i form av mail. Mailen är min arbetsplats mycket mer än mitt skrivbord. Mailen följer med mig in i sovrummet på kvällen och väcker mig ömt med en orange blinkande signal på morgonen. Mailen följer med mig upp i soffan på kvällen när herr A tittar på hockey på TV eller på Uppdrag granskning eller något annat. Mailen får vila under Grey’s Anatomy och under Downtown Abbey, just nu är det uppehåll i Downtown så mailen vilar lite mindre. Mailen vilar under NMT och mellan klockan 16-19 vardagar när jag myser med (eller skäller på) mina barn.

Jag är för detta inte besatt av min mail och jag stressar inte upp mig av att den ständigt växer mer än jag hinner med. Jag har lärt mig leva med det och som min kollega sa häromveckan ”Det man inte hinner med idag, det hinner man med i morgon eller någon annan dag och om man inte hinner med det så var det nog inte så viktigt”.

MEN när jag kommer till jobbet en dag som denna och när jag vet att jag har mycket att göra och förmodligen alldeles för lite tid att göra det på och mailen inte vill vakna utan istället blinkar ilsket grått och säger:

”Det uppstod ett fel i ett Lotus Notes-program. Data om felet samlas in för felanalys av företagets supportavdelning. Datainsamling slutfördes.”

Då vet jag att nu dröjer det minst sex arbetsdagar innan min ”ticket” har loggats , registrerats och avhjälpts av företagets sydeuropeiska supportavdelning. Jag kommer de närmaste dagarna att bli uppringd av flertalet unga backpackers i Sydeuropa som med sitt tillfälliga visum tagit kortvarig anställning på företagets outsourcade helpdesk för att de på så sätt ska kunna finansiera sitt vidare resande i Europa. De närmsta dagarna kommer jag under varje samtal behöva förklara vad felet är, samtidigt som jag ber dem koppla mig till den lokala supporten, vilket de vägrar för det ingår inte i deras arbetsbeskrivning. De kommer att be mig maila skärmdumpar på problemet, vilket jag inte kan eftersom jag inte kommer åt min mail. De kommer maila lösningsförslag efter lösningsförslag som jag inte kan komma åt då jag fortfarande inte kommer åt min mail. Efter sex långa arbetsdagar kommer de äntligen ge upp och tröttna på mig och då kommer de koppla in Mona. Mona kommer ringa upp mig och koppla upp sig mot min dator och på mindre än 35 sekunder kommer hon låsa upp den lilla buggen som blockerat mitt konto. Frustration på högsta nivå!

Det är dagar som denna jag hatar allt som rör Lotus Notes

Vansinnigt Fröken A

Jag får ibland kommentarer om hur vansinniga vi är som tränar NMT.

Idag var jag på Spinning för första gången sedan 1999. Anledningen att jag inte gått på ett endaste spinningpass på drygt 10 år är helt enkelt att jag 1999 tyckte spinning var tråkigt, trots att jag vid tidpunkten 1999 var en frekvent spinnerist.

Efter dagens övning har min uppfattning inte ändrats. Spinning är fortfarande lika tråkigt som det var 1999. Däremot slog det mig idag att alla andra måste ju ha precis lika tråkigt som jag.

På spinning räknar man minuter tills passet är slut. Till och med instruktören räknar ner.

Instruktören börjar passet med att säga "Nu ska vi värma upp 8 minuter sedan är det bara 28 minuter kvar innan ni får gå härifrån". Under passets gång gapar instruktören "Nu är det 4 minuter kvar av "backen" (vilken jäkla backe undrar jag och tittar mig plant omkring bland högen av guppande cykelrumpor framför mig)..."Kom igen!" ropar instruktören "3minuter och 30 sekunder".

Spinning är så tråkigt att man måste räkna ner för att ha något att se fram emot. Tiden när tiden är slut och man får kliva av.

Är inte det vansinne om nåt?

På ett NMT pass har vi inte tid att räkna tid, vi räknar armhävningar istället
och under tiden vi räknar, rinner tiden iväg.

Frostigt Fröken A

Newsflash från Gruvan

Om jag nådde upp till fönstren skulle jag se hur vackert solen skiner över det snötäckta berget.

Jag når inte upp, ser dock att ena fönstret är öppet..........Inte konstigt att jag frusit så de senaste månaderna.

Synd att jag inte når upp att stänga det.

Som kompensation för snöbristen har jag åtminstone en skinande vit och illa monterad bokhylla att titta på.

Inte konstigt jag känner mig deprimerad

Kom igen, kick my ass lite grann!


Det räcker egentligen med att läsa om mig själv i min egen blogg för att inse att jag är alldeles för rolig och fantastisk för att ruttna bort bakom en skinande vit bokhylla i ett kontor med fönster högt upp i taket.
Waste of talang helt klart.

Ett fönster för Fröken A?

Efter månader i mörker hittar jag fram igen. Fröken A is back to lysa upp i novembermörkret och det enda problemet jag har är att ingen är här för att se hur vackert jag lyser.

Jag har mängder med fönster i mitt ljusa kontor och ändå känns det mörkt.

Jag har tolv fönster i två vädersträck. De släpper in mängder av novembermörker och kalla vätternvindar och de sitter högst upp vid taket och om jag bara vore en decimeter längre skulle jag nästan kunna se vackra Vättern om jag stod upp. Nu ser jag vättern om jag sätter mig på knä på skrivbordet och hissar upp det så högt det bara går. Inte för att jag någonsin sitter på knä på skrivbordet (förutom den gången jag skulle testa om jag verkligen ser vättern om jag sitter på knä).

En fantastisk fru på A sa till mig en gång (innan hon släckte sin lampa i mitt kontor och gick) att "Nice girls don't get the corner office". Jag får anse mig vara undantaget som bekräftar regeln. Jag har ett kontor, i ett hörn och jag är en nice girl. Mest är jag rolig men ofta är jag nice....och rolig på samma gång.

I mitt hörn är det dock bara jag som skrattar.

I mitt hörn, där jag sitter bakom en vit bokhylla hjälper det inte hur starkt jag lyser. Hit är det ingen som kommer och här är det ingen som ser. Bokhyllan ruvar förövrigt på den mörkaste av hemligheter. I bokhyllan gömmer sig det mest förbjudna av ting (i dubbel upplaga dessutom), som två andra fantastiska fruar på A överlät åt mig i att i största hemlighet förvalta, den dagen de släckte sina lampor och gick.

Idag åt jag lunch med två av dessa fantastiska fruar på A. De har släckt sina lampor i mitt kontor och tänt dem någon annanstans. Nu lyser de starkare än någonsin tidigare.

Jag saknar deras lampor och samtidigt blir jag så inspirerad!

Fröken A och Friheten

Back in office efter semestern. Smyger dock fortfarande under radarn så mycket det går och undviker in i det sista att tända den gröna lampan som indikerar att jag faktiskt fysiskt befinner mig framför datorn och därmed tillgänglig för diverse oönskade förfrågningar.

Semestern tillbringades i huvudsak på slätten med undantag för tre intensiva dagars husvagnsterror med efterföljande och omedelbar husvagnsförsäljning. Kan inte minnas att jag någonsin känt mig så lycklig som den stunden då ett ugnt blåögt par med husvagnsdrömmar kopplade på husvagnen på taxin och drog iväg. Japp de kom faktiskt i taxi för att köpa husvagn och jag kan inte låta bli att undra om deras husvagnsinköp var lika spontant och illa genomtänkt som mitt var förra sommaren.

Under den långa vintern som passerade lyckades jag faktiskt förtränga innehavandet av vår Hobby Prestige av årsmodell -87 och inte förrän herr A dagen före midsommar förslog att vi skulle hämta hem fanskapet från ladan på landet där vi gömt bort den (och glömt bort den) kom ägandeskapet över mig igen som en rysning och en våg av illamående och ångest svepte över mig av blotta tanken på ännu en vecka i denna ursvenska from av semesterfirande. Kollektivt kissande, kollektivt duschande, kollektivt diskande, kollektivt grillande, kollektivt värmeslag och en falsk illusion om att det är så härligt för alla våra silverfärgade Volvo V70s att få tillbringa några kollektiva dagar tillsammans på en gräsplätt med elstolpar.

Det finns inget fantastiskt med att stoppa in en överarbetad småbarnsfamilj i en minimalistiskt inredd låda (oavsett om barskåpet är i frostat glas och har töntig belysning) för parkera inom några slags icke existerande tomtgränser på en soldränkt/regndränkt åker där Gestapo-Göran åker runt i en fånig golfbil för att kontrollera att man faktiskt håller sina två meter till icke existerande tomtgräns, vilket man naturligtvis inte gör och därmed måste omförflytta sig, samtidigt som man redan är i full färd med att torka svett ur ögonen och leka plocke-pinn med stålställningar till vad som skall förvandlas till ett kokande vardagsrum.

Avkommorna sitter rastlösa och gapar om att få åka vattenrutschkana medan uppackningsprocessen pågår och när processen är avslutad så vägrar avkommorna kliva i polen för att det är för kallt i vattnen och de vägrar kliva i havet för där kan det finnas fiskar. Modern kokar bort.

Om barnen behöver gå på toaletten finns två regler: behöver man bara kissa, då går detta bra att utföra inom Hobbyns begränsade badrumsgränser  MEN de får bara kissa och pappret måste man slänga i papperskorgen bredvid (men dock ej bredvid papperskorgen) och om de behöver göra något annat mitt i maten eller mitt i natten, ja då måste man kollektivt resa sig upp och promenera iväg för att kollektivt utföra detta tillsammans med andra kollektivanställda på varsin sida om en tunn vägg som naturligtvis inte når hela vägen från golv till tak. För vuxna finns endast det kollektiva alternativet. Vill man dessutom ta en kollektiv dusch, ja då får man finna sig i att femkronan tar slut när schampot rinner genom ögonen och att den kollektiva grannens långa hårstrån slingrar sig genom tårna när man förblindad försöker hitta myntautomaten för att pilla i en ny femkrona.

Tre långa dagar stod jag ut, vi hade betalat för fem. På tredje dagen, efter avslutad kollektiv grillceremoni, fick jag fullkomlig panik, hällde en hink vatten över grillen slängde in ungarna  framför Tingeling på DVD, skickade herr A till den kollektiva diskhörnan och därefter slet jag ner hela vardagsrummet i ett stycke och tryckte in i Hobbyn, samtidigt som jag äntligen trallade lite. Exakt tolv timmar senare hjälpte jag en nyblivande småbarnsfamilj att haka på Hobbyn på en taxi, samtidigt som jag tröstade gråtande avkomma och lovade att nästa sommar, då åker vi flygplan till semestern, alternativt åker vi till Liseberg. Avkomman nöjd, modern fri, lycklig och sval. Det fläktar på slätten.

Filosofen som försvann

De löser det nog med jobb och jobb och jobb.

Jobb har visat sig vara det mest effektiva vapnet mot filosoferande fröknar. Filosofierna gror med vardagsmat med touch av vardagliga äventyr och utan vardagsmat med äventyr gror inga filosofier.

För så länge de trycker Fröken A allt djupare ner i inboxen står grödan stilla och inte ens nu i semstertider tillåts hon titta upp för en stund för att andas och låta filosofierna växa..

Jag kan inte andas för den delen, har inte andats sedan jag dog (typ) på träningen den där regniga dagen i mars. Häromdagen dog jag igen, inte på NMT men på mitt och grannfruns egna försök till att efterlikna denna frivilliga form av kroppslig vardagstortyr. I brist på militärisk stimulans under juli-uppehållet fick vi för oss att springa trapporna upp för hela höga berget, FEM gånger. Ni som sett Bamse vet hur högt höga berget är, ni som inte sett Bamse, vet det inte men får fantisera. Vårt berg är lika högt... nästan. Dessutom har något geni vid något tillfälle kommit på att man kan bygga trappor hela vägen upp (eller ner) för berget. I vårt fall gick trapporna brant uppför. Eftersom jag inte kunnat andas ordentligt på närmare fyra månader var det inte helt förvånande att min lungkapacitet inte heller klarade denna form av höghöjdsträning men jag blev smått förvånad när lungorna stängde av helt.....

Idag ska jag till doktorn.

Förra året vid ungefär exakt den här tidpunkten hade jag och herr A tillsammans med goda vänner bestämt att vi skullle fara på husvagnssemester. Vi såg idyllen framför oss där barnen iförda gulliga badkläder, solhattar och stora håvar plaskar runt i vattenbrynet och letar snäckor, för att senare på kvällen krypa in i ett varm förtält och mysa vid familjespel medan papporna står vid grillen. Såsom man gör på husvagnsemester. Vi bokade campingtomter bredvid varandra och laddade inför första semesterveckan.

Nu till den lilla men viktiga detaljen, vi hade ingen husvagn.

Någonstans i vår iver att åka på husvagnsäventyr glömde vi bort att checka av med våra husvagnsbekanta att de faktiskt hade en husvagn till låns just denna, den mest intensiva semesterveckan i juli. Det hade de inte. Fröken A är sällan nödbedd när det kommer till det praktiska utan löste problemet med en snabb fix och inköp av en Hobby Prestige från 1987. Precis som så många andra så var inte heller detta ett av Fröken As (som föga förvånande var den pådrivande länken i denna investering) mest genomtänkta beslut. Men köpt är köpt och husvagnen släpades hem för att placeras där den inte fick plats på garageuppfarten, med resultat att hela garagebelysningen följde med på husvagnssemestern. På campingen regnade det och istället för gulliga baddräkter, iklädde vi våra avkommor i fleecefodrade regnkläder medan vi själva satt huttrande på stranden och peppade barnen som tappet försökte fånga småsten i det iskalla vattnet.

Nu närmar sig semestern med stormsteg.

Säljes:

Hobby Prestige, årsmodell -87

BVSA