Ett fönster för Fröken A?

Efter månader i mörker hittar jag fram igen. Fröken A is back to lysa upp i novembermörkret och det enda problemet jag har är att ingen är här för att se hur vackert jag lyser.

Jag har mängder med fönster i mitt ljusa kontor och ändå känns det mörkt.

Jag har tolv fönster i två vädersträck. De släpper in mängder av novembermörker och kalla vätternvindar och de sitter högst upp vid taket och om jag bara vore en decimeter längre skulle jag nästan kunna se vackra Vättern om jag stod upp. Nu ser jag vättern om jag sätter mig på knä på skrivbordet och hissar upp det så högt det bara går. Inte för att jag någonsin sitter på knä på skrivbordet (förutom den gången jag skulle testa om jag verkligen ser vättern om jag sitter på knä).

En fantastisk fru på A sa till mig en gång (innan hon släckte sin lampa i mitt kontor och gick) att "Nice girls don't get the corner office". Jag får anse mig vara undantaget som bekräftar regeln. Jag har ett kontor, i ett hörn och jag är en nice girl. Mest är jag rolig men ofta är jag nice....och rolig på samma gång.

I mitt hörn är det dock bara jag som skrattar.

I mitt hörn, där jag sitter bakom en vit bokhylla hjälper det inte hur starkt jag lyser. Hit är det ingen som kommer och här är det ingen som ser. Bokhyllan ruvar förövrigt på den mörkaste av hemligheter. I bokhyllan gömmer sig det mest förbjudna av ting (i dubbel upplaga dessutom), som två andra fantastiska fruar på A överlät åt mig i att i största hemlighet förvalta, den dagen de släckte sina lampor och gick.

Idag åt jag lunch med två av dessa fantastiska fruar på A. De har släckt sina lampor i mitt kontor och tänt dem någon annanstans. Nu lyser de starkare än någonsin tidigare.

Jag saknar deras lampor och samtidigt blir jag så inspirerad!