Frostigt Fröken A

Newsflash från Gruvan

Om jag nådde upp till fönstren skulle jag se hur vackert solen skiner över det snötäckta berget.

Jag når inte upp, ser dock att ena fönstret är öppet..........Inte konstigt att jag frusit så de senaste månaderna.

Synd att jag inte når upp att stänga det.

Som kompensation för snöbristen har jag åtminstone en skinande vit och illa monterad bokhylla att titta på.

Inte konstigt jag känner mig deprimerad

Kom igen, kick my ass lite grann!


Det räcker egentligen med att läsa om mig själv i min egen blogg för att inse att jag är alldeles för rolig och fantastisk för att ruttna bort bakom en skinande vit bokhylla i ett kontor med fönster högt upp i taket.
Waste of talang helt klart.

Ett fönster för Fröken A?

Efter månader i mörker hittar jag fram igen. Fröken A is back to lysa upp i novembermörkret och det enda problemet jag har är att ingen är här för att se hur vackert jag lyser.

Jag har mängder med fönster i mitt ljusa kontor och ändå känns det mörkt.

Jag har tolv fönster i två vädersträck. De släpper in mängder av novembermörker och kalla vätternvindar och de sitter högst upp vid taket och om jag bara vore en decimeter längre skulle jag nästan kunna se vackra Vättern om jag stod upp. Nu ser jag vättern om jag sätter mig på knä på skrivbordet och hissar upp det så högt det bara går. Inte för att jag någonsin sitter på knä på skrivbordet (förutom den gången jag skulle testa om jag verkligen ser vättern om jag sitter på knä).

En fantastisk fru på A sa till mig en gång (innan hon släckte sin lampa i mitt kontor och gick) att "Nice girls don't get the corner office". Jag får anse mig vara undantaget som bekräftar regeln. Jag har ett kontor, i ett hörn och jag är en nice girl. Mest är jag rolig men ofta är jag nice....och rolig på samma gång.

I mitt hörn är det dock bara jag som skrattar.

I mitt hörn, där jag sitter bakom en vit bokhylla hjälper det inte hur starkt jag lyser. Hit är det ingen som kommer och här är det ingen som ser. Bokhyllan ruvar förövrigt på den mörkaste av hemligheter. I bokhyllan gömmer sig det mest förbjudna av ting (i dubbel upplaga dessutom), som två andra fantastiska fruar på A överlät åt mig i att i största hemlighet förvalta, den dagen de släckte sina lampor och gick.

Idag åt jag lunch med två av dessa fantastiska fruar på A. De har släckt sina lampor i mitt kontor och tänt dem någon annanstans. Nu lyser de starkare än någonsin tidigare.

Jag saknar deras lampor och samtidigt blir jag så inspirerad!

Fröken A och Friheten

Back in office efter semestern. Smyger dock fortfarande under radarn så mycket det går och undviker in i det sista att tända den gröna lampan som indikerar att jag faktiskt fysiskt befinner mig framför datorn och därmed tillgänglig för diverse oönskade förfrågningar.

Semestern tillbringades i huvudsak på slätten med undantag för tre intensiva dagars husvagnsterror med efterföljande och omedelbar husvagnsförsäljning. Kan inte minnas att jag någonsin känt mig så lycklig som den stunden då ett ugnt blåögt par med husvagnsdrömmar kopplade på husvagnen på taxin och drog iväg. Japp de kom faktiskt i taxi för att köpa husvagn och jag kan inte låta bli att undra om deras husvagnsinköp var lika spontant och illa genomtänkt som mitt var förra sommaren.

Under den långa vintern som passerade lyckades jag faktiskt förtränga innehavandet av vår Hobby Prestige av årsmodell -87 och inte förrän herr A dagen före midsommar förslog att vi skulle hämta hem fanskapet från ladan på landet där vi gömt bort den (och glömt bort den) kom ägandeskapet över mig igen som en rysning och en våg av illamående och ångest svepte över mig av blotta tanken på ännu en vecka i denna ursvenska from av semesterfirande. Kollektivt kissande, kollektivt duschande, kollektivt diskande, kollektivt grillande, kollektivt värmeslag och en falsk illusion om att det är så härligt för alla våra silverfärgade Volvo V70s att få tillbringa några kollektiva dagar tillsammans på en gräsplätt med elstolpar.

Det finns inget fantastiskt med att stoppa in en överarbetad småbarnsfamilj i en minimalistiskt inredd låda (oavsett om barskåpet är i frostat glas och har töntig belysning) för parkera inom några slags icke existerande tomtgränser på en soldränkt/regndränkt åker där Gestapo-Göran åker runt i en fånig golfbil för att kontrollera att man faktiskt håller sina två meter till icke existerande tomtgräns, vilket man naturligtvis inte gör och därmed måste omförflytta sig, samtidigt som man redan är i full färd med att torka svett ur ögonen och leka plocke-pinn med stålställningar till vad som skall förvandlas till ett kokande vardagsrum.

Avkommorna sitter rastlösa och gapar om att få åka vattenrutschkana medan uppackningsprocessen pågår och när processen är avslutad så vägrar avkommorna kliva i polen för att det är för kallt i vattnen och de vägrar kliva i havet för där kan det finnas fiskar. Modern kokar bort.

Om barnen behöver gå på toaletten finns två regler: behöver man bara kissa, då går detta bra att utföra inom Hobbyns begränsade badrumsgränser  MEN de får bara kissa och pappret måste man slänga i papperskorgen bredvid (men dock ej bredvid papperskorgen) och om de behöver göra något annat mitt i maten eller mitt i natten, ja då måste man kollektivt resa sig upp och promenera iväg för att kollektivt utföra detta tillsammans med andra kollektivanställda på varsin sida om en tunn vägg som naturligtvis inte når hela vägen från golv till tak. För vuxna finns endast det kollektiva alternativet. Vill man dessutom ta en kollektiv dusch, ja då får man finna sig i att femkronan tar slut när schampot rinner genom ögonen och att den kollektiva grannens långa hårstrån slingrar sig genom tårna när man förblindad försöker hitta myntautomaten för att pilla i en ny femkrona.

Tre långa dagar stod jag ut, vi hade betalat för fem. På tredje dagen, efter avslutad kollektiv grillceremoni, fick jag fullkomlig panik, hällde en hink vatten över grillen slängde in ungarna  framför Tingeling på DVD, skickade herr A till den kollektiva diskhörnan och därefter slet jag ner hela vardagsrummet i ett stycke och tryckte in i Hobbyn, samtidigt som jag äntligen trallade lite. Exakt tolv timmar senare hjälpte jag en nyblivande småbarnsfamilj att haka på Hobbyn på en taxi, samtidigt som jag tröstade gråtande avkomma och lovade att nästa sommar, då åker vi flygplan till semestern, alternativt åker vi till Liseberg. Avkomman nöjd, modern fri, lycklig och sval. Det fläktar på slätten.

Filosofen som försvann

De löser det nog med jobb och jobb och jobb.

Jobb har visat sig vara det mest effektiva vapnet mot filosoferande fröknar. Filosofierna gror med vardagsmat med touch av vardagliga äventyr och utan vardagsmat med äventyr gror inga filosofier.

För så länge de trycker Fröken A allt djupare ner i inboxen står grödan stilla och inte ens nu i semstertider tillåts hon titta upp för en stund för att andas och låta filosofierna växa..

Jag kan inte andas för den delen, har inte andats sedan jag dog (typ) på träningen den där regniga dagen i mars. Häromdagen dog jag igen, inte på NMT men på mitt och grannfruns egna försök till att efterlikna denna frivilliga form av kroppslig vardagstortyr. I brist på militärisk stimulans under juli-uppehållet fick vi för oss att springa trapporna upp för hela höga berget, FEM gånger. Ni som sett Bamse vet hur högt höga berget är, ni som inte sett Bamse, vet det inte men får fantisera. Vårt berg är lika högt... nästan. Dessutom har något geni vid något tillfälle kommit på att man kan bygga trappor hela vägen upp (eller ner) för berget. I vårt fall gick trapporna brant uppför. Eftersom jag inte kunnat andas ordentligt på närmare fyra månader var det inte helt förvånande att min lungkapacitet inte heller klarade denna form av höghöjdsträning men jag blev smått förvånad när lungorna stängde av helt.....

Idag ska jag till doktorn.

Förra året vid ungefär exakt den här tidpunkten hade jag och herr A tillsammans med goda vänner bestämt att vi skullle fara på husvagnssemester. Vi såg idyllen framför oss där barnen iförda gulliga badkläder, solhattar och stora håvar plaskar runt i vattenbrynet och letar snäckor, för att senare på kvällen krypa in i ett varm förtält och mysa vid familjespel medan papporna står vid grillen. Såsom man gör på husvagnsemester. Vi bokade campingtomter bredvid varandra och laddade inför första semesterveckan.

Nu till den lilla men viktiga detaljen, vi hade ingen husvagn.

Någonstans i vår iver att åka på husvagnsäventyr glömde vi bort att checka av med våra husvagnsbekanta att de faktiskt hade en husvagn till låns just denna, den mest intensiva semesterveckan i juli. Det hade de inte. Fröken A är sällan nödbedd när det kommer till det praktiska utan löste problemet med en snabb fix och inköp av en Hobby Prestige från 1987. Precis som så många andra så var inte heller detta ett av Fröken As (som föga förvånande var den pådrivande länken i denna investering) mest genomtänkta beslut. Men köpt är köpt och husvagnen släpades hem för att placeras där den inte fick plats på garageuppfarten, med resultat att hela garagebelysningen följde med på husvagnssemestern. På campingen regnade det och istället för gulliga baddräkter, iklädde vi våra avkommor i fleecefodrade regnkläder medan vi själva satt huttrande på stranden och peppade barnen som tappet försökte fånga småsten i det iskalla vattnet.

Nu närmar sig semestern med stormsteg.

Säljes:

Hobby Prestige, årsmodell -87

BVSA

Färgsprakande Fröken A

Jag är så upptagen och viktigt dessa dagar så jag har helt prioriterat bort att uppdatera er om framstegen (eller framsteg och framsteg...det går väl både fram och bakåt skulle jag vilja påstå) i leran.

För så är det våren är här, snön har smält och hundbajsarna ser åter dagens ljus därute på fältet. Vi väljer att kalla det för lera, det är mindre motbjudande.

Dessutom har jag inte helt prioriterat bort er, jag är ju här nu för en kvalitetsstund mer er!

Faktum är att det har gått lite sisådär med träningen den sista tiden. Inte för att klaga men i måndags så dog jag för en liten stund eller inte dog direkt men jag slutade andas. Eller jag slutade inte andas kanske, jag andades ju faktiskt, jag fick bara ingen luft och jag förstår att det inte är detsamma som att sluta andas men resultatet blir detsamma om det pågår en längre tid. Därför väljer jag den mer dramatiska approachen, det säljer helt klart fler lösnummer. Nu pågick dock dödsfallet inte så länge som tur var så det dramatiska resultatet uteblev, jag blev bara lite blå och blått kan ju faktiskt vara riktigt snyggt och dessutom matchar det de numera permanenta blåmärkena på knäna.

Igår gick det dock bättre, jag blev inte blå denna gång. Knäna är ju som sagt redan blå och svullna så inte heller där märktes det någon tydlig färgskiftning. Svullnaden runt knäna gör dessutom att det blir lite mjukt...som en liten öm kudde att vila knäna på när man står på alla fyra och förbereder sig för en attack i buffelbrottning.

Flertydigt Fröken A

Bilringar har fått en ny betydelse i min vardag. Numera har jag dem inte bara i lager på lager utanpå midjan, numera förväntas jag även studsa dessa i marken och svinga dem ovanför huvudet samtidigt som jag springer så fort jag kan baklänges ner för en backe utan att titta.

Blixtlås har fått en ny betydelse i min vardag. Numera är det inte bara det första jag i full desperation ber yngsta avkomman att hjälpa mig slita upp direkt i hallen efter jobbet för att jag så snabbt som möjligt ska kunna operera ut min arma lekamen ur den tvångströjeliknande kontorsklänningen samtidigt som de trasiga strumpbyxorna flyger av och ner i soptunnan efter att jag även denna dagen, precis som alla andra dagar, fastnat i diverse kardborreband på väg till eller från dagis.
Blixtlås är numera även en aktivitet jag gör i snabbast möjliga lufsarliknande huksittandes form, med pekfingret pekandes framför mig som en pistol, för att föpassa mig från ett par punkter till andra samtidigt som jag undviker att bli nedskjuten av fienden framför mig. Det finns tydligen gott om latmasksjagande fiender i snålblåsten uppe på sandbankarna.

Träningsvärk...har precis samma betydelse även idag.

Fotriktigt Fröken A

Jag tror att vi alla vid flera tillfällen i livet kommer till insikt i att vi inte kommer vara unga för alltid. Oftast inträffar det första av dessa tillfällen när vi redan passerat den gräns som unga skulle kalla just unga. Vi är redan 30+ och på god väg mot den gyllene medelåldern (jag kallar den för den gyllene medelålder för att lura mig själv och det funkar...men jag är ganska lätt lurad när det passar mig).
Idag var en sådan dag för mig.

Jag är plattfotad, jag har alltid varit plattfotad. Inte bara lite lätt plattfotad utan mina fötter saknar helt fotvalv och vrister. När jag går med blöta fötter vid en badstrand blir det hela fotavtryck på bryggan under mig. Mina fötter ser ut som sådana fötter som barn ofta tecknar när de passerat huvudfotingarna och lärt sig rita riktiga gubbar med riktiga fötter. Det är två bastanta ben som ta tvärslut och möts av två helt platta fötter, ofta med stora rosa rosetter i skosnörena. Mina fötter saknar skosnören med rosetter men annars är beskrivningen slående lik mina fötter.

En gång för många år sedan, när benen var något mer spiriga och fötterna brunbrända blev en australiensisk dam så överväldigande förtjust i mina "beautiful feet", så pass att hon tvingade mig att stassa runt barfota en hel kväll medan hon stolt presenterade my beautiful Swedish fötter för sina närmaste väninnor och släktingar. Denna tid är förbi. Benen spirar inte längre och fötterna är snarare blekblå än brunbrända men jag har ändå på något vis varit nöjd med mina smala platta fötter och precis som damen i Australien (eller kanske inte precis så) har jag tyckt att de faktiskt är riktigt fina.

Så för en tid sedan hände något med min ena fot, den blev öm och det ömma förvandlades till ont och det onda till värk. Så idag tog jag fram mina nätta små vårstövlar o tassade in till en fotexpert för att höra om det kanske fanns något jag kunde göra för att få värken i foten att försvinna.

Svaret var dräpande och här kom min livskris.

"Ditt fotvalv är nedtryckt"
-Ja, det har alltid varit så. Jag är plattfot.
"Nu har det blivit mer nertryckt och trycket på leden ökar, därför får du värk"
-ok, jaha? (inser nu hur urblåst jag verkar)
Mannen sträckte ett par bruna fula pelottinlägg mot mig. Jag visste inte ens att det fanns pelottinlägg än mindre att det fanns pelotter. Men hade jag gissat hur ett par pelottinlägg skulle se ut hade jag gissat att de skulle vara just bruna.

"Det är ganska vanligt med stigande ålder och kan lätt avhjälpas med fotriktiga skoinlägg som stödjer upp foten"
S t i g a n d e  å l d e r? F o t r i k t i g a  i n l ä g g???

- Men men de där breda inläggen får aldrig rum i mina skor?! försökte jag försiktigt
"Nej, du kanske måste inse att du kommit till den åldern då det är dags att överge den där sortens skor du har (snygga) och välja ur ett mer fotriktigt sortiment (fula med andra ord)"

- Chockad och utan att släppa den frågande blicken från mannen plockade jag upp 450kr från mitt visakort och betalade mannen med pelotterna för pelottinläggen och tassade ut.

Vad var det som hände egentligen?

Fröken A Motionerar

Detta är något som alla borde uppleva live och då pratar jag inte om motion, det är fortfarande överskattat MEN en motionerandes Fröken A borde alla få uppleva live. Jag kan vara lite småkul när jag är på det humöret, det står jag för men när jag motionerar, det är då jag bjuder på verklig underhållning!

Idag hann jag ta ungeför två löpsteg (jag kallar dem för löpsteg, det är inga löpsteg, de är mer odefinierbara förflyttningar av kroppsmassan men jag kallar dem för löpsteg) innan jag sträckte mitt vänstra lår.

Magen sträcktes när jag fick näsan i en hundbajs och av blotta förskräckelsen lyfte en meter från marken samtidigt som jag på alla fyra förpassade min kroppshydda från ena änden till den andra under en tunnel av svettiga medmotionärer. 

När det sedan var dags att åla min skadade lekamen genom drivor av snö (och säkerligen hundratals dolda hundbajsar)...ja då bröt jag handen. Eller bröt och bröt men jag skadade den tillräckligt illa för att jag påminna om en överviktig skadeskjuten herr Nilsson där jag haltade in i ledet av fyrfotade medmotionärer och återigen på alla fyra skutt-sprang fram mot den totala förnedringen.

Hade jag roligt? Ja skitkul!

Fröken A Fixar Allt

Idag är jag bara så jäkla bra!

Efter att ha tillbringat hela gårdagen med korvstoppning om Självkänsla, Positivt tänkande, "Det är din reaktion på det som händer som påverkar om resultatet av händelsen blir positivt eller negativt" och Attityd, Attityd, Attityd efterföljt av en kväll av frivillig smärta vid Vätterkanten i snålblåst och -15 minusgrader tillsammans med gapande män i gröna kläder så står jag för det jag säger. Jag är så jäkla bra...idag ("idag" lägger jag till för qatt inte verka osvensk eller överdrivet kaxig...men i hemlighet så tycker jag just idag att jag är så jäkla bra...ALLTID!)

För så är det!

Igår var det nypremiär i joggingskorna för Fröken A som återigen slagit fast att det var dags att tag i sidfläsket som vuxit till sig under dessa åratal av intressebrist för all form av motion. För så är det, träning är inte kul. Det är inte roligt att ge sig ut i joggingspåret i jakt på konditionen som försvann ut genom fönstret samma dag som jag själv fick nog av livet och packade väskan och gick i landsflykt till Australien. Detta var drygt, här krävs lite bakåträkning (2011,10,09,08,07,06,05, 04),...8 år sedan. Det är inte roligt att ställa sig med myggvikter på gymmet och bli trött i armen bara av att lyfta vattenflaskan.

För åtta år sedan hade jag således en tillförlitlig grundkondition och en något sånär underhållen muskelmassa....och en midja. Att åtta år senare ge sig iväg till gymmet eller ut på löparrunda och gång på gång få konstaterat för sig själv att dessa båda funktioner har förtvinat fullständigt ÄR inte roligt, Det är tråkigt på gränsen till dötrist. Därför har jag effektivt undvikit det obehag som all form av motion väcker i mitt sinne....och kropp.

Men så för några veckor sedan...gick jag ut med soporna

Nu är det inte riktigt så illa att jag klassar "sop-utgång" som motion men det var så det började. Jag gick ut med soporna och vid soptunnan sprang jag på min supertrevliga grannfru Maraton-Marie. Maraton-Marie berättade att hon hade träningsvärk. Att Maraton-Marie överhuvudtaget skulle kunna få träningsvärk i sin maratonlöpande kropp kändes för mig helt osannolikt men så var tydligen fallet just den här dagen. För att snabbt sammanfatta Maraton-Marie så är hon snygg och atletisk och som sagt supertrevlig. Maraton-Marie bor i det snyggaste huset på gatan och Maraton-Maries sambo har den snyggaste tvättbrädan på hela slätten (det har vi andra gatufruar näst intill ofrivilligt observerat de heta sommardagar när han jobbar o fixar med sitt snygga hus på andra sidan den icke-existerande häcken som skiljer våra två tomter åt). Eftersom träningsvärk i Maraton-Maries kropp kändes helt främmande för mig frågade jag fascinerat och storögt vad hon hade gjort för att åstadkomma detta? Maraton-Marie berättade att hon testat Nordic Military Training.

Wow! tänkte jag och smakade på orden en stund samtidigt som jag mindes tillbaka till tiden för 20 år sedan då min högsta dröm i livet var att bli elitsoldat (?), det här var ju nästan samma sak kändes det som. Maraton-Marie gav mig en länk till en hemsida och innan jag ens hunnit reflektera över att det var just den här typen av träning som självaste Maraton-Marie fått grym träningsvärk av, anmälde jag mig till en tre(!) månader lång Rookie-camp. Den började igår....

Idag har JAG träningsvärk och känner mig nästan lika supertrevlig, snygg och atletisk som Maraton-Marie