Flertydigt Fröken A

Bilringar har fått en ny betydelse i min vardag. Numera har jag dem inte bara i lager på lager utanpå midjan, numera förväntas jag även studsa dessa i marken och svinga dem ovanför huvudet samtidigt som jag springer så fort jag kan baklänges ner för en backe utan att titta.

Blixtlås har fått en ny betydelse i min vardag. Numera är det inte bara det första jag i full desperation ber yngsta avkomman att hjälpa mig slita upp direkt i hallen efter jobbet för att jag så snabbt som möjligt ska kunna operera ut min arma lekamen ur den tvångströjeliknande kontorsklänningen samtidigt som de trasiga strumpbyxorna flyger av och ner i soptunnan efter att jag även denna dagen, precis som alla andra dagar, fastnat i diverse kardborreband på väg till eller från dagis.
Blixtlås är numera även en aktivitet jag gör i snabbast möjliga lufsarliknande huksittandes form, med pekfingret pekandes framför mig som en pistol, för att föpassa mig från ett par punkter till andra samtidigt som jag undviker att bli nedskjuten av fienden framför mig. Det finns tydligen gott om latmasksjagande fiender i snålblåsten uppe på sandbankarna.

Träningsvärk...har precis samma betydelse även idag.

Fotriktigt Fröken A

Jag tror att vi alla vid flera tillfällen i livet kommer till insikt i att vi inte kommer vara unga för alltid. Oftast inträffar det första av dessa tillfällen när vi redan passerat den gräns som unga skulle kalla just unga. Vi är redan 30+ och på god väg mot den gyllene medelåldern (jag kallar den för den gyllene medelålder för att lura mig själv och det funkar...men jag är ganska lätt lurad när det passar mig).
Idag var en sådan dag för mig.

Jag är plattfotad, jag har alltid varit plattfotad. Inte bara lite lätt plattfotad utan mina fötter saknar helt fotvalv och vrister. När jag går med blöta fötter vid en badstrand blir det hela fotavtryck på bryggan under mig. Mina fötter ser ut som sådana fötter som barn ofta tecknar när de passerat huvudfotingarna och lärt sig rita riktiga gubbar med riktiga fötter. Det är två bastanta ben som ta tvärslut och möts av två helt platta fötter, ofta med stora rosa rosetter i skosnörena. Mina fötter saknar skosnören med rosetter men annars är beskrivningen slående lik mina fötter.

En gång för många år sedan, när benen var något mer spiriga och fötterna brunbrända blev en australiensisk dam så överväldigande förtjust i mina "beautiful feet", så pass att hon tvingade mig att stassa runt barfota en hel kväll medan hon stolt presenterade my beautiful Swedish fötter för sina närmaste väninnor och släktingar. Denna tid är förbi. Benen spirar inte längre och fötterna är snarare blekblå än brunbrända men jag har ändå på något vis varit nöjd med mina smala platta fötter och precis som damen i Australien (eller kanske inte precis så) har jag tyckt att de faktiskt är riktigt fina.

Så för en tid sedan hände något med min ena fot, den blev öm och det ömma förvandlades till ont och det onda till värk. Så idag tog jag fram mina nätta små vårstövlar o tassade in till en fotexpert för att höra om det kanske fanns något jag kunde göra för att få värken i foten att försvinna.

Svaret var dräpande och här kom min livskris.

"Ditt fotvalv är nedtryckt"
-Ja, det har alltid varit så. Jag är plattfot.
"Nu har det blivit mer nertryckt och trycket på leden ökar, därför får du värk"
-ok, jaha? (inser nu hur urblåst jag verkar)
Mannen sträckte ett par bruna fula pelottinlägg mot mig. Jag visste inte ens att det fanns pelottinlägg än mindre att det fanns pelotter. Men hade jag gissat hur ett par pelottinlägg skulle se ut hade jag gissat att de skulle vara just bruna.

"Det är ganska vanligt med stigande ålder och kan lätt avhjälpas med fotriktiga skoinlägg som stödjer upp foten"
S t i g a n d e  å l d e r? F o t r i k t i g a  i n l ä g g???

- Men men de där breda inläggen får aldrig rum i mina skor?! försökte jag försiktigt
"Nej, du kanske måste inse att du kommit till den åldern då det är dags att överge den där sortens skor du har (snygga) och välja ur ett mer fotriktigt sortiment (fula med andra ord)"

- Chockad och utan att släppa den frågande blicken från mannen plockade jag upp 450kr från mitt visakort och betalade mannen med pelotterna för pelottinläggen och tassade ut.

Vad var det som hände egentligen?

Fröken A Motionerar

Detta är något som alla borde uppleva live och då pratar jag inte om motion, det är fortfarande överskattat MEN en motionerandes Fröken A borde alla få uppleva live. Jag kan vara lite småkul när jag är på det humöret, det står jag för men när jag motionerar, det är då jag bjuder på verklig underhållning!

Idag hann jag ta ungeför två löpsteg (jag kallar dem för löpsteg, det är inga löpsteg, de är mer odefinierbara förflyttningar av kroppsmassan men jag kallar dem för löpsteg) innan jag sträckte mitt vänstra lår.

Magen sträcktes när jag fick näsan i en hundbajs och av blotta förskräckelsen lyfte en meter från marken samtidigt som jag på alla fyra förpassade min kroppshydda från ena änden till den andra under en tunnel av svettiga medmotionärer. 

När det sedan var dags att åla min skadade lekamen genom drivor av snö (och säkerligen hundratals dolda hundbajsar)...ja då bröt jag handen. Eller bröt och bröt men jag skadade den tillräckligt illa för att jag påminna om en överviktig skadeskjuten herr Nilsson där jag haltade in i ledet av fyrfotade medmotionärer och återigen på alla fyra skutt-sprang fram mot den totala förnedringen.

Hade jag roligt? Ja skitkul!

Fröken A Fixar Allt

Idag är jag bara så jäkla bra!

Efter att ha tillbringat hela gårdagen med korvstoppning om Självkänsla, Positivt tänkande, "Det är din reaktion på det som händer som påverkar om resultatet av händelsen blir positivt eller negativt" och Attityd, Attityd, Attityd efterföljt av en kväll av frivillig smärta vid Vätterkanten i snålblåst och -15 minusgrader tillsammans med gapande män i gröna kläder så står jag för det jag säger. Jag är så jäkla bra...idag ("idag" lägger jag till för qatt inte verka osvensk eller överdrivet kaxig...men i hemlighet så tycker jag just idag att jag är så jäkla bra...ALLTID!)

För så är det!

Igår var det nypremiär i joggingskorna för Fröken A som återigen slagit fast att det var dags att tag i sidfläsket som vuxit till sig under dessa åratal av intressebrist för all form av motion. För så är det, träning är inte kul. Det är inte roligt att ge sig ut i joggingspåret i jakt på konditionen som försvann ut genom fönstret samma dag som jag själv fick nog av livet och packade väskan och gick i landsflykt till Australien. Detta var drygt, här krävs lite bakåträkning (2011,10,09,08,07,06,05, 04),...8 år sedan. Det är inte roligt att ställa sig med myggvikter på gymmet och bli trött i armen bara av att lyfta vattenflaskan.

För åtta år sedan hade jag således en tillförlitlig grundkondition och en något sånär underhållen muskelmassa....och en midja. Att åtta år senare ge sig iväg till gymmet eller ut på löparrunda och gång på gång få konstaterat för sig själv att dessa båda funktioner har förtvinat fullständigt ÄR inte roligt, Det är tråkigt på gränsen till dötrist. Därför har jag effektivt undvikit det obehag som all form av motion väcker i mitt sinne....och kropp.

Men så för några veckor sedan...gick jag ut med soporna

Nu är det inte riktigt så illa att jag klassar "sop-utgång" som motion men det var så det började. Jag gick ut med soporna och vid soptunnan sprang jag på min supertrevliga grannfru Maraton-Marie. Maraton-Marie berättade att hon hade träningsvärk. Att Maraton-Marie överhuvudtaget skulle kunna få träningsvärk i sin maratonlöpande kropp kändes för mig helt osannolikt men så var tydligen fallet just den här dagen. För att snabbt sammanfatta Maraton-Marie så är hon snygg och atletisk och som sagt supertrevlig. Maraton-Marie bor i det snyggaste huset på gatan och Maraton-Maries sambo har den snyggaste tvättbrädan på hela slätten (det har vi andra gatufruar näst intill ofrivilligt observerat de heta sommardagar när han jobbar o fixar med sitt snygga hus på andra sidan den icke-existerande häcken som skiljer våra två tomter åt). Eftersom träningsvärk i Maraton-Maries kropp kändes helt främmande för mig frågade jag fascinerat och storögt vad hon hade gjort för att åstadkomma detta? Maraton-Marie berättade att hon testat Nordic Military Training.

Wow! tänkte jag och smakade på orden en stund samtidigt som jag mindes tillbaka till tiden för 20 år sedan då min högsta dröm i livet var att bli elitsoldat (?), det här var ju nästan samma sak kändes det som. Maraton-Marie gav mig en länk till en hemsida och innan jag ens hunnit reflektera över att det var just den här typen av träning som självaste Maraton-Marie fått grym träningsvärk av, anmälde jag mig till en tre(!) månader lång Rookie-camp. Den började igår....

Idag har JAG träningsvärk och känner mig nästan lika supertrevlig, snygg och atletisk som Maraton-Marie