Fem Fakta om Fröken A

Fakta 1: Jag saknar lokalsinne. Jag har alltså inte ett dåligt lokalsinne, jag fick helt enkelt aldrig något lokalsinne med mig i leveransen.

Fakta 2: Jag är bra på att läsa skyltar och att hitta min väg via dessa (under förutsättning att jag hittar till skylten, vilket inte alltid är så troligt med tanke på Fakta nr1).

Fakta 3 Jag är bra på att köra bil men jag är urusel på att backa och jag kan inte fickparkera. Jag har en gång lyckats backa mig in och fastna med för och akter (på bilen) mitt emellan två grindstolpar så pass duktigt att de fick lyfta bort bilen. Idag finns det dock finesser som sköter sådant som backning och parkering, så det bör inte ha någon påverkan på min duktighet som bilförare.

Fakta 4: Jag blir sällan nervös eller stressar upp mig när jag kör fel eller gör något tokigt. Jag har förstånd nog att se det roliga i situationen. Detta har jag haft mycket nytta av i mina bilkörardagar och framförallt i mitt nya liv som Jönköpingstrafikant.

Fakta 5: Jag läser inte instruktioner, jag skummar igenom dem ibland och tänker oftast att jag kan läsa dem Om jag stöter på problem.

I förrgår fastnade en av mina Jönköpingstrafikantsbekanta med sin bil i en biltvätt och fick lov att ringa in till bensinstationen och be dem komma och hjälpa henne ut. Detta skrattade vi gott åt vid fikabordet i går morse. Inte för att på något vis försöka överträffa hennes fanstastiska historia om biltvättseskapaden men igår kväll kom samtliga 5 ovanstående påståenden att spela en väsentlig roll i mitt liv som Jönköpingstrafikant.

Igår kväll var jag bjuden på en tillställning. Min vana trogen hade jag, helt i enlighet med Fakta 5, struntat i att läsa igenom hela inbjudan och missade därmed den korta instruktionen om var tillställningen skulle äga rum. Detta medförde i sin tur att jag åkte fel, blev försenad och inte hade en aning om hur jag skulle ta mig till platsen dit jag förväntades dyka upp. Då jag, enligt fakta 1 och 2, saknar lokalsinne hittade jag inte heller någon skylt som talade om åt vilket håll jag skulle köra MENsom modern kvinna utan lokalsinne är jag naturligtvis utrustad med GPS och stressade därför inte upp mig för detta lilla missöde (Se Fakta 4). Till min nackdel visade sig GPSen inte vara lika modern som Jönköpings vägnät (eller så ville den bara jäklas med mig) och visade därför in mig på, vad som uppenbart var helt fel väg, närmare bestämt en smal grusväg rätt in i skogen. Nu är jag inte så korkad att jag verkligen trodde att den smala grusvägen var den enda rätta vägen till platsen för tillställningen men mina vana trogen, och återigen i enlighet med fakta 4, stressade jag inte upp mig utan tänkte att alltid kommer jag väl fram någonstans och om jag mot förmodan inte kommer fram får jag väl backa tillbaka (kom nu ihåg fakta 3). Så därför körde jag vidare för att se var jag skulle hamna.

Den smala grusvägen visade sig bli smalare och smalare och gräset i mitten högre och högre och dikena på sidan djupare och djupare. När det började skrapa under magen på bilen och när den lilla grusvägen försvann ner i en bäck började Fröken A fundera på om det verkligen var så lämpligt att fortsätta framåt? Bäcken kunde ju vara djup och förståndet sa åt mig att vända.

Nu föll det sig så att vägen, som förvandlats till en smal skogsstig inte var utrustad med vändzoner och om jag nu absolut skulle vara tvungen att vända tillbaka var mitt enda alternativ att backa flera hundra meter bakåt (ja vad annars??). Här kommer fakta nummer 3 in i bilden. Jag kan inte backa och definitivt inte på en smal grusväg mitt inne i mörkaste Smålandsskogen (sist jag testade detta med skogsbackning backade jag rakt in i en gigantisk tall...fast det var i och för sig på västkusten men jag tänkte att tallens ursprung gör nog ingen större skillnad vid utförandet av själva backningsprocessen) och vår bil är inte lika modernt utrustad i sitt tänk som jag och saknar därmed backningsanordningar utöver de ordinära backspeglarna. Alltså stod valet mellan att stanna kvar mitt i skogen, ringa min bättre hälft och be om hjälp alternativt fortsätta ner i bäcken och hoppas på det bästa. Detta, det sistnämnda alternativet, kändes för tillfället mest attraktivt och därför fortsatte jag ner i bäcken och vidare in i skogen ända tills dess att stigen tog slut. Ett klokt val visade det sig, för plötsligt såg jag ljuset, skogen öppnade sig, vägen blev bredare och där stod jag, likt Winnerbäck, lycklig och förvånad mitt utanför klubbhuset till en golfbana.

För mig som nu vid detta tillfälle läst igenom hela inbjudan ordentligt var detta spontana golfbanebesök att anse som en halv fullträff då det tydligt stod skrivet i inbjudan att platsen för tillställningen skulle finnas i närheten av just en golfbana (dock kanske inte precis vid första tee). Min GPS var obeveklig, "sväng till vänster" och det gjorde jag...det fanns inte så många andra alternativ just då och den hade ju faktiskt tagit mig så långt som till golfbanan. Även detta visade sig vara ett mycket lyckat drag tänkte jag för jag hittade ut på en ny grusväg. "Sväng till vänster" tjatade GPSen och jag svängde med, tills vägen tog slut och jag tvärstanande mitt framför fairway på något av hålen. Där stängde Fröken A av GPSen som uppmande henne att fortsätta 200m rakt fram............mot green.

Fröken A och Finanserna

Jag är inte på något vis lat...såvida det inte gäller det återkommande ämnet motion, där ÄR jag lat för jag tycker motion är tråkigt och överskattat och helt ärligt så föredrar jag att få frisk luft genom att sitta framme på sparken i snygga vinterstövlar och pälsmössa och glida med över isen istället för att stå bak på skenorna och sparka.

Möjligen bor det en viss latmask i mig även när det gäller vissa praktiska bestyr såsom val av pensionsfonder (försäkringar?), val av elbolag eller internet- och telefonleverantörer. Ett utmärkt exempel på hur denna lathet kan ge sig i uttryck är att jag i snart två års tid varje månad betalar en avgift av x antal kronor för hemtelefoni, trots att jag inte har något hemtelefonnummer. Detta beror i sin tur på att jag vid beställningen av abonnemanget missade att be om ett nummer, i god tro om att ett nummer faktiskt skulle ingå i leveransen. Att jag fortfarande betalar för mitt abonnemang med icke-existerande nummer är ett typexempel på att jag kan vara lite lat. Så visst, lite lat är jag väl kanske ibland men mest när det gäller saker som är så dödligt tråkiga som telefonabonnemang.........och pengar på kontot (inte i plånboken).

Jag struntar faktiskt fullständigt i om mina pensionspengar placeras i räntefonder eller asienfonder eller rysslandsfonder eller chokladfondue. Det enda jag bryr mig om är att pengarna hamnar där de ska och att jag kan leva gott som pensionär när jag väl kommer dit. Jag är också fullt medveten om att den matematiken inte går ihop och att det ena förutsätter det andra och så vidare MEN det är ju bara så dödligt tråkigt! Det går inte att avsätta dyrbar kvalitetstid för att låtsas intressera sig för detta. Speciellt inte när jag har Herr A som förvaltar åt mig! Medeltida kvinnofälla o strid mot jämställdheten? Ja kanske, men i så fall tycker jag det är helt ok att livet inte är 100% jämställt. Jag är hundra procent nöjd med att vara lite mer 60-talsfru med målade naglar och uppsatt hår (ser mig själv som en glittrig PanAm-TV-serie-flygvärdinna i detta ögonblick) om detta i sin tur innebär att jag slipper bry mig om astråkiga bankpapper, dötrista inkomstdeklarationer, ljudisolerande väggventiler med hepafilter och uppsägning av oanvända telefonabonnemang. I detta fall är jag mer än överdrivet nöjd med att servera min manliga man ett glas whiskey, klappa honom snällt på axeln samtidigt som jag berömmer honom för hans "näsa för affärer".

Nånstans därute får jag just nu jublande medhåll, erkänn!

Och jag behöver väl knappast kommentera att förra veckans ivrigt utskrivna virkinstruktioner ligger orörda i den blå plastmappen (ovanpå det orörda utskrivna träningschemat i den röda plastmappen) ovanpå den nyrensade skohyllan i hallen. Japp den är rensad, min bättre hälft har tömt den, på onödiga/fula skor (oavsett vad min andra halva anser om den saken).

Det var väl ändå ingen som på allvar trodde att jag skulle börja virka...på riktigt? Nej min andra halva blev bjuden på lussekatter och chokladpraliner istället.

Fröken A Försvårar

Försvårar eller försvarar?

Jag är näst intill felfri....med undantag för mina brister och mina brister är små och näst intill obetydliga..............med undantag för de stora förstås.

Min största brist är min egen kropp som gör fullständigt uppror mot mig själv.  Man ska vara nöjd med sin kropp säger de flesta, för det är inte riktigt tillåtet att säga någonting annat. Jag kan väl säga som så att jag är fullständigt nöjd med förutsättningarna för min kropp och fullt medveten om att dess tillfälliga (sedan sisådär 5-6 år tillbaka) förfall beror enbart på matglad graviditet, frosseri i god mat, onsdagschips, torsdagschips, rödvin och latmaskar. För trots att rumpan i jeansen inte riktigt sitter där den ska så vet jag någonstans att långt därinne där latmasken bor att det hela skulle kunna botas med en enkel 2-årig quick-fix i form av mindre intag av ovanstående 6 substanser och ökat intag av så kallad motion. Nu har jag aktivt valt att inte minska de 6 substanserna och förrförra veckans cirkelgymspass kan inte på något sätt klassas som ökat intag av motion, trots att latmasken högt argumenterar för detta.

Det är inte Där min kropp brister, Min kropp har de perfekta förutsättningarna, benen är lagom långa och armarna likaså, rumpan har möjligen hasat ner några centimeter för mycket men kan säkert lyftas tillrätta igen, likaså har framtyngden förflyttats nedåt men även detta kan justeras om viljan så infinner sig och latmasken flyttar ut. Axlarna är lagom breda, halsen lagom lång, fötterna smala o platta och om jag måste hitta ett kvalitativt fysiskt skönhetsfel så är det min högra tumnagel som utstod en katastrofal bildörrsolycka för 20 år sedan och aldrig riktigt återhämtat sig från detta.

Nej, min kropp har de perfekta förutsättningarna för att bli vacker igen, under förutsättningen att vacker innebär mindre vobblande. Jag sitter lugnt tillbaka och väntar på att latmasken skall packa ihop och dra eller att 40års-krisen skall infinna sig.

Så om jag nu är så jäkla perfekt innerst där inne vad är då meningen med detta inlägg kan man undra? Jo för motståndet mot det perfekta sitter inte under det femåriga vobblet, det sitter någon helt annanstans och det, det återkommer jag till efter kaffet....

.....Kaffe....

Kvinnokroppen är uppdelad i två halvor, en halva och en annan halva, precis som kon (för er som läst den fantastiska uppsatsen om kossan). Min teori är att ena halvan kan man påverka själv, den andra halvan gör precis som den vill. Min ena halva är slav under min andra halva och det är här jag försvårar för mig själv samtidigt som jag med hjälp av detta försvarar mitt försvårande.

Dags för dagens första erkännande, min största brist är inte min kropp utan min andra halva.

Min andra halva är en okontrollerad häxa som sprider skräck och terror omkring sig. Min andra halva skäller på sina barn när de hoppar i soffan eller slåss om fjärrkontrollen och hon överröstar därmed min ena halva som lugnt men bestämt säger åt dem att sluta. Min andra halva hotar med att lämna barnen hemma och åka utan dem till dagis om de inte klär på sig omedelbart! samtidigt som min ena halva lugnt argumenterar för att det är viktigt att "låta barn ta sin tid att försöka själva". Min andra halva fryser fullständigt ut sin bättre hälft när han återkommer efter två veckors tjänsteresa från jordens andra sida samtidigt som hon blockerar vägen för min ena halva som inte vill annat än kramas. Min andra halva kastar saker omkring sig och skriker när tvättkorgen är full och när diskmaskinen inte är tömd eller när hon snubblar på skorna i hallen som den bättre hälften eller barnen glömt att ställa in i skohyllan. Om skorna i hallen är hennes egna så snubblar hon inte på dem för att hon glömt att ställa in dem i skohyllan utan för att hallen är så j*vla trång och felkonstruerad att det inte finns någon j*vla plats att placera de j*vla skorna på o den j*vla skohyllan är full och förresten är skorna skitfula!
Min andra halva köper hem rödvin och godis när min ena halva bantar (förnekelse, där samarbetar de faktiskt). Min andra halva ger utlopp för uttryck som "JAG HATAR MITT LIV!!" medan min ena halva gömmer sig bakom gardinen och leker kurragömma med småänglarna och gläds åt massproduktion av gröna filtgrodor och färgglada pärplattor när maratonvabbet drar igång på hösten. Min andra halva är magsjuk idag...

Min andra halva heter PMS.


 

Fröken A försöker

Denna blogg tänker jag min vana trogen tillägna mig själv och alla de fantastiska fantasifulla projekt jag startar upp............men aldrig slutför.

Premiärdagen till ära har jag två stora nyprojekt på gång
1) Jag skall lära mig blogga
2) Jag skall lära mig virka innan klockan 19,30 för att på så sätt, för första gången, imponera på damerna på syjuntan.
Japp, jag går på syjunta! Första måndagen varje månad träffas vi, jag fikar och skvallrar medan övriga syjunterskor fikar mindre och stickar mer. De flitiga damerna tillverkar tovade mössor, handledsvärmare, tuber, halsdukar och diverse sjalar. Jag tillverkar inte, jag har börjat tillverka......flera gånger men har ännu inte lyckats åstadkomma mer än 4 dammiga garnnystan, näst intill bortglömda någonstans i botten av klädkammaren. Där har de legat en vi flyttade in i vårt nybyggda hus............för snart 2 år sedan. Ikväll är det dock dags och jag kommer ta alla med storm. Ingen förväntar sig något av mig, mer än möjligen nytt skvaller från fabrikens murar. Jag kommer slå från underläge och briljera med den nyinköpta virknålen och diverse färgglada garner (note to self: köp virknål och färgglada garner).

Men innan syjuntan ikväll är det föräldramöte på dagis, eller förskolan om man så vill (för de känsliga läsare som anser det vara nedvärderande för dagisbarn att kallas dagisbarn och för dagisfröknar att kallas annat än pedagoger). Tänk om jag för en kväll kanske ska bli en sådan där helyllemorsa med fotriktiga innetofflor och med en liten korg med garner o virkning som jag flitigt och vant pillar med, utan att behöva titta eller koncentrera mig på den, samtidigt som jag lyssnar på Pedagogernas genomgång av min yngsta avkommas vardagsbestyr? (note to self: köp en korg)

Hur svårt kan det vara att lära sig virka egentligen? Inte alls svårt enligt instruktören Linda på My-design.se
"Om du inte har tålamod att sticka kanske virkning är något för dig? "

Jag känner direkt att här finns det förutsättningar för någonting stort och hyser alla förhoppningar om att jag kommer behärska denna urgamla konst av stolpar, och halvstolpar o smyg(stolpar?) i god tid till kvällens stora hantverkspremiär. Virkinstruktionerna är utskrivna och jag skall tillbringa lunchrasten med att noggrant studera dem, alternativt låta bli att studera och dedikera lunchen åt kebab på stan istället...